Någonting som bör värdesättas otroligt mycket starkare än vad det gör nu är ärlighet. Enligt mig går det före allt. När jag snackar om någon så den inte hör så vet jag alltid att jag klarar av att säga det till personens ansikte utan att skämmas. När jag gör någonting vet jag att jag kan stå för det senare utan att komma med idiotiska bortförklaringar.

Så vad är det nu som driver oss till att ljuga för dem vi älskar... Rädsla? Många som har för vana att förvränga sanningen beskriver en skräck för att människan de ljugit för inte kan hantera sanningen. Må så vara, vissa kan inte klara av sanning men en avslöjad lögn slår tio gånger hårdare på vänskapen.
Att aldrig bli påkommen är ju inte heller en lösning, för då får du aldrig njuta av att vara dig själv fullt ut inför dina närmsta, någonting som vissa kanske aldrig tillåter sig själva att uppleva fullt ut.
När någon konfronterar dig, vad gör du då? Argumenterar för att du inte gjorde fel egentligen? Bortförklarar dig? Accepterar att du gjort fel, ber om ursäkt och visar personen du sårat att du helhjärtat bryr dig om och tar hänsyn till dennes känslor?

Jag tror aldrig jag har varit med om det senare. Börjar det inte bli dags för en ändring? Dags för folk att växa upp?