Saknad

Ännu en sömnlös natt. Ingen mat sen någon gång i torsdags. Jag saknar när du var min bästa vän (och faktiskt ville det). Jag saknar när du helt utan anledning gav mig en kram för att jag såg ut att behöva en. Jag saknar när du hjälpte mig att bli stark nog att våga äta, istället för att sucka och titta åt ett annat håll. Jag saknar när du lät mig hjälpa dig, när du litade på att jag kunde hantera sanningen, när du litade på att var stark nog ensam för att överleva allt.

Det vill jag klargöra - jag är fortfarande stark, och jag växer för varje dag. Visst för att jag svälter mig i perioder, visst för att jag hatar mig själv och misstänker alla i min omgivning konstant, visst att jag fortfarande får panikångest på nätterna. Oavsett allt det så blir jag starkare hela tiden, inte för att någon hjälpt mig till det utan för att jag bestämt mig - jag tänker inte må dåligt mer.
Jag tänker inte leva som ett hjälplöst offer utan hopp, jag tänker inte låta idioter behandla mig sämre än jag förtjänar. Jag ska börja leva.

Skrev för övrigt en låt, I'm on the mend. Det känns väl hoppfullt?