F*I*T*T*A

Jag måste lära mig att läsa schemat. Vad händer annars? Man kommer en halvtimme (HALVTIMME!) för tidigt och missar en massa underbar quality-time med sängen. Hora.

Saknad

Ännu en sömnlös natt. Ingen mat sen någon gång i torsdags. Jag saknar när du var min bästa vän (och faktiskt ville det). Jag saknar när du helt utan anledning gav mig en kram för att jag såg ut att behöva en. Jag saknar när du hjälpte mig att bli stark nog att våga äta, istället för att sucka och titta åt ett annat håll. Jag saknar när du lät mig hjälpa dig, när du litade på att jag kunde hantera sanningen, när du litade på att var stark nog ensam för att överleva allt.

Det vill jag klargöra - jag är fortfarande stark, och jag växer för varje dag. Visst för att jag svälter mig i perioder, visst för att jag hatar mig själv och misstänker alla i min omgivning konstant, visst att jag fortfarande får panikångest på nätterna. Oavsett allt det så blir jag starkare hela tiden, inte för att någon hjälpt mig till det utan för att jag bestämt mig - jag tänker inte må dåligt mer.
Jag tänker inte leva som ett hjälplöst offer utan hopp, jag tänker inte låta idioter behandla mig sämre än jag förtjänar. Jag ska börja leva.

Skrev för övrigt en låt, I'm on the mend. Det känns väl hoppfullt?

Någonting som bör värdesättas otroligt mycket starkare än vad det gör nu är ärlighet. Enligt mig går det före allt. När jag snackar om någon så den inte hör så vet jag alltid att jag klarar av att säga det till personens ansikte utan att skämmas. När jag gör någonting vet jag att jag kan stå för det senare utan att komma med idiotiska bortförklaringar.

Så vad är det nu som driver oss till att ljuga för dem vi älskar... Rädsla? Många som har för vana att förvränga sanningen beskriver en skräck för att människan de ljugit för inte kan hantera sanningen. Må så vara, vissa kan inte klara av sanning men en avslöjad lögn slår tio gånger hårdare på vänskapen.
Att aldrig bli påkommen är ju inte heller en lösning, för då får du aldrig njuta av att vara dig själv fullt ut inför dina närmsta, någonting som vissa kanske aldrig tillåter sig själva att uppleva fullt ut.
När någon konfronterar dig, vad gör du då? Argumenterar för att du inte gjorde fel egentligen? Bortförklarar dig? Accepterar att du gjort fel, ber om ursäkt och visar personen du sårat att du helhjärtat bryr dig om och tar hänsyn till dennes känslor?

Jag tror aldrig jag har varit med om det senare. Börjar det inte bli dags för en ändring? Dags för folk att växa upp?

Boredom causes many things...

Att vara uttråkad suger. Sömnproblem suger. Just dessa två saker skapade den här bloggen, vilket troligen betyder att även den här bloggen kommer suga stenhårt.

Lägesraport; Idag piercade jag mig igen, den här gången en septumring som blev förjävla gullig. Jag är helnöjd, stora tack till Yonna och Joel som övertalade mig att ta där istället för naveln. Har skapat en blogg också (tydligen) annars varit "sjuk" och hemma från skolan.

Hittade just en helt hysteriskt kul klipp från Sunes jul, som heter Sune snetrippar på LSD. Det är inte dubbat eller ihopklippt på något sätt alls, utan ett helt seriöst klipp ur Sunes jul när lille lintotten kubbar runt i en affär och är paranoid. Det absolut enda som gör klippet kul är att när man väl sett titeln så tänker man bara att han är snead av alla tomtar, och då blir allting helfestligt. Kiss och bajs.